Konkurrenskraft utan utsläpp

Den 1 till 12 november samlas världens länder i skotska Glasgow för klimattoppmötet COP26. På agendan står både en uppföljning av Parisavtalet och beslut om ytterligare åtgärder. Och behovet är stort. IEAs senaste rapport – World Energy Outlook 2021 – pekar på att utsläppen under 2021 kommer att stiga dramatiskt jämfört med 2020, och att två tredjedelar av utsläppsminskningarna under 2020 därmed är utraderade.

I dagsläget är vi tyvärr i en position där alldeles för många har gjort alldeles för lite, vilket resulterat i alltför låga utsläppsminskningar. Vi är därför på väg att hamna i ett läge där temperaturökningarna snarare kommer att hamna på 3 grader än på de 1,5 grader som beslutades i Parisavtalet.

IEAs rapport påminner om att det svåra egentligen inte är att minska utsläppen, utan att göra det samtidigt som man bevarar, eller förstärker, konkurrenskraften hos de industrier som står för en stor del av dessa utsläpp. Utsläppen är ju en följd av efterfrågan på produkter som samhället behöver, och kommer att fortsätta behöva även i framtiden. Att stänga ned industrin är därför inte ett realistiskt alternativ, vare sig i Sverige eller någon annanstans. Istället behöver vi utveckla teknologi som möjliggör konkurrenskraft utan utsläpp inom industri och transporter.

Något som ändå gör att det finns anledning att se positivt på framtiden är att vi börjar närma oss en punkt där de fossila alternativen blir allt mindre relevanta. Många företag har gjort skarpa utfästelser om att de följer Parisavtalet. Ligger de inte i linje med 1,5-gradersmålet kommer de dessutom att straffas av finansmarknaderna där allt striktare placeringsregler styr bort kapitalet från fossila tillgångar och innehav. Det är med andra ord förknippat med allt högre risker att ligga kvar i det fossila, och alla risker kommer med en prislapp.

Industrins och transportsektorns utsläpp

Den svenska industrin och transportsektorn står tillsammans för 33 miljoner ton i koldioxidutsläpp årligen. Med utgångspunkt i att vi vill fortsätta ha industriell verksamhet i landet, med den sysselsättning och det välstånd som följer på detta, och att vi vill kunna fortsätta transportera varor och gods, behöver vi hitta sätt att ställa om dessa sektorer – samtidigt som vi bevarar konkurrenskraften.

En hel del har gjorts. Utsläppen från dessa sektorer har gått ner med ungefär 7 miljoner ton sedan 1990. Det är ingen liten minskning, men det går för långsamt. Dessutom är den lägst hängande frukten redan plockad. Det som behöver göras framöver är mer genomgripande och därför mer kostsamt. Successiva förbättringar kommer inte att räcka till – hela värdekedjor måste byggas om, där den fossila energin byts ut mot fossilfria alternativ.

Elektrifiering och vätgas nödvändiga byggstenar

Vilka lösningar är då tillgängliga? Elektrifiering är självklart en viktig del, inte minst i transportsektorn. Utvecklingen går snabbt. Hittills under 2021 står laddbara bilar för 42 procent av nybilsförsäljningen, jämfört med 28 procent vid samma tidpunkt 2020, och endast 11 procent 2019.

För många processindustrier har det tidigare inte funnits något alternativ till det fossila, eftersom kol, olja och naturgas ofta används som råvaror istället för som bränsle. Stålindustrin använder kol och koks för de kemiska processer som omvandlar järnmalm till stål och kemiindustrin använder kolatomerna i naturgas som en råvara när de tillverkar sina många av sina produkter. Med andra ord kan man inte byta fossila råvaror mot el i dessa industrier. Man behöver ta en omväg genom att använda en energibärare som kan fungera som råvara i de industriella processerna. Vätgas är en sådan energibärare och råvara.

Ett annat exempel är de riktigt tunga transporterna som inte går att elektrifiera inom en överskådlig framtid. Sjöfarten kommer att fortsätta behöva flytande eller gasformiga bränslen. Biobränslen kommer att spela en roll, men konkurrensen om biomassan ökar hela tiden och begränsar potentialen. Här kan istället elektrobränslen som baseras på vätgas och infångade kolatomer från skogsindustrin spela en viktig roll. Med hjälp av fossilfri el omvandlas komponenterna till ett flytande bränsle som kan användas i allt från timmerbilar till oceangående containerskepp. Uniper är delägare i Liquid Wind som planerar bygga en anläggning för produktion av elektrobränslen i Örnsköldsvik.

Fördubblat elbehov på mindre än 30 år

Med vätgasens utveckling och elektrifieringen av samhället i stort följer ett väsentligt större elbehov än i dag. Flera olika studier, bland annat en från Energiföretagen, pekar på en dryg fördubbling till 2045 – från dagens knappa 150 till 300 TWh.

Det är fullt möjligt att fördubbla elproduktionen i Sverige, men det finns barriärer som måste hanteras. En sådan är segdragna tillståndsprocesser, och i fallet med vindkraft finns även det kommunala vetot som kan stoppa ett projekt väldigt sent i processen. Elmarknaden måste också utvecklas så att kraftverk kan få ersättning för de systemtjänster som de bidrar med.

Det svenska elsystemet har historiskt byggt på lika delar vattenkraft och kärnkraft, vilket har gett en bra mix av planerbar och fossilfri elproduktion. När vi nu ska öka elproduktionen kraftigt kommer mycket av den nya elen komma från vindkraft, Även kärnkraften har potential, och vi arbetar till exempel med att utveckla småskaliga, kostnadseffektiva och flexibla SMR-anläggningar – Small Modular Reactors. Solcellernas roll i systemet kommer växa, men från en mycket låg nivå. Vattenkraften kommer av miljöskäl inte kunna expandera särskilt mycket. Tvärtom finns farhågor om minskad produktion från vattenkraften i samband med den omprövning av miljötillstånden för samtliga vattenkraftverk som ska inledas 2022.
 
Med mer vindkraft i systemet kommer volatiliteten öka kraftigt – både vad gäller produktion och pris. När det inte blåser stannar produktionen av, vilket kräver tillgång till planerbar kraft som kan kompensera. Uniper har till exempel några tillfällen startat Karlshamnsverket som är ett oljeeldat kraftverk i södra Sverige. Att det finns ett behov av detta kraftverk även utanför den kalla årstiden är i grund och botten ett politiskt misslyckande. Om detta går att läsa mer i den här debattartikeln som jag skrev i Aftonbladet.

Det krävs alltså stora investeringar i elsystemet, både på produktions- och nätsidan. Inte minst i södra Sverige, där det finns ett stort underskott av elproduktion. I grunden måste vi ha ett elsystem som stödjer industrins omställning. På den punkten återstår mycket att göra – och vi ligger redan efter.

Innovationsförmåga och konkurrenskraft

Det pågår innovativa projekt överallt i Sverige. Det kan handla om omställningsprojekt inom industrin som HYBRIT, om elektrifieringen av transportsektorn som går snabbare än alla prognoser, eller om energisektorn där bland annat arbetet med elektrobränslen kommer att möjliggöra en omställning för tunga transporter med hjälp av fossilfri el. Och alla satsningar som görs måste i slutändan bygga på konkurrenskraft.

De verksamheter som inte ställer om kommer att få det svårt i framtiden. Men det betyder inte att det automatiskt kommer att gå bra för de som faktiskt satsar på nya lösningar. Att gå före är förknippat med hög risk och stora kostnader. Risken måste därför delas av fler, även av samhället.

Stödet från samhället kan handla om finansiellt stöd för demonstrationsanläggningar, men också om att förenkla och snabba på tillståndsprocesserna. När LKABs ansökan om tillstånd att öka produktionen av den järnmalm som är nödvändig i omställningen kastas ut av domstolen på en teknikalitet hotar det investeringsviljan i hela industrin.

Självklart vet ingen exakt vilken lösning som kommer att bli den förhärskande. Det enda vi vet är att om vi slutar innovera så kommer vår konkurrenskraft långsamt att urholkas, och vi blir alla fattigare utan att egentligen ha löst något av de problem vi står inför.

Johan Svenningsson
VD, Uniper Sverige

-
Se hela Unipers seminarium på Arena Energi 2021 nedan