Malmö,
02
Mars
2021
|
16:05
Europe/Amsterdam

Långbänk om slutförvaret hotar elförsörjningen

Både Sverige och Finland har ett robust och internationellt erkänt system för kärnkraftens slutstation. I Finland har beslutsprocessen för Slutförvaret för använt kärnbränsle löpt planenligt. Medan Sverige riskerar långbänk trots att det passerat både berörda myndigheter och Östhammars kommun.

Ansvar för kärnkraftens avfall

Det är Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB, som fått i uppdrag att ta hand om allt radioaktivt avfall från de svenska kärnkraftverken. Målet är att det ska göras på ett säkert sätt för både människor och miljö, och verksamheten finansieras av kärnkraftsbolagen.

Det svenska systemet består av ett antal anläggningar för olika typer av slutförvar. Den anläggning som är mest aktuell just nu är Slutförvaret för använt kärnbränsle. Alltså den anläggning som ska lagra det mest radioaktiva avfallet, och där SKB tagit höjd för att skyddsbarriärerna ska hålla i 100 000 år.

Mellanlagret riskerar att bli fullt

Efter 40 år av forsknings- och utvecklingsarbete, och en gransknings- och prövningsprocess som tagit tio år att genomföra och som tillstyrkts av Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM, är det nu upp till regeringen att fatta det slutgiltiga beslutet.

Ansvarig minister på regeringskansliet är miljöminister Per Bolund (Mp), och han säger att det inte är någon brådska med att fatta beslutet.

”Det är en fråga som är prioriterad, men det finns ingen exakt tidplan. Vi måste vara säkra på att slutförvaret håller och är säkert i 100 000 år. Då måste vi ge frågan den tid det tar”, har Per Bolund sagt till TT.

Men enligt SKB finns det inte mer att utreda. Finland, som har exakt samma slutförvarssystem som Sverige, har redan sprungit om i beslutsprocessen och står i begrepp att bygga sitt slutförvar för använt kärnbränsle från de finska reaktorerna.

”När nu slutförvarsfrågan har hanterats i närmare 40 år finns det få som på allvar kan hävda att det här har gått för snabbt. Experter utan egenintresse i sak­frågorna har godkänt metoden”, skrev SKB:s vd Johan Dasht i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 17 februari.

Av samma åsikt är SSM. Chefen för slutförvarsenheten på SSM, Ansi Gerhardsson, säger att myndigheten landat i att den slutförvarsmetod som SKB föreslår är en säker metod. 

”Man kan fortsätta att utreda i oändlighet, men då skulle vi aldrig komma någonstans. Enligt oss är det här tillräckligt utrett för att regeringen ska kunna fatta beslut”, sa Gerhardsson i DN den 11 februari.

Dessutom är det mer bråttom än vad regeringskansliet vill ge sken av, åtminstone om inte det tillfälliga mellanlagret Clab i Oskarshamn ska bli fullt. 

”Redan 2023 blir mellanlagret fullt och kan inte ta emot mer bränsle. Det här skulle få omfattande konsekvenser redan våren därpå, när de första reaktorerna inte kan återstartas efter bränslebyte och underhåll”, skriver SKB och fortsätter. 

”För att hinna säkra mellanlagringskapaciteten efter december 2023 gör reaktorägarna och SKB bedömningen att ett regeringsbeslut behövs senast vid halvårsskiftet i år. Detta eftersom tillståndsprövningen fortsätter i Mark- och miljödomstolen och hos SSM också efter ett regeringsbeslut, med villkorssättning och granskning av kommande säkerhetsredovisningar. En process som beräknas ta cirka två år.”

Hög tid för beslut

Ulrika Wretås är projektledare i det svenska Uniper-bolag som förvaltar kärnkraftsportföljen i Sverige, och hon kan bekräfta de farhågor som SKB ger uttryck för.

–  Vi behöver ett regeringsbeslut om det svenska slutförvarssystemet. Det handlar både om att ta ansvar för kärnavfallet, och att vi inte ska hamna i en situation där vi tvingas stänga reaktorer med en direkt påverkan på svensk elförsörjning, säger Ulrika och förklarar. 

–  Kärnkraftverken skickar löpande använt kärnbränsle till Clab – vårt mellanlager i Oskarhamn. Vi har inte tillstånd att lagra mer avfall i Clab, och senare blir även själva lagringsutrymmet för litet. Det innebär att kärnkraftverken inte blir av med bränslet och därmed inte kan producera el. 

Går det inte att lagra det använda bränslet i bassängerna vid kärnkraftverken som en del har föreslagit?

–  Det är små bassänger där vi av säkerhetsskäl vill förvara så lite bränsle som möjligt. Det svenska slutförvarssystemet bygger på att vi skickar det använda bränslet till mellanlagret så snart det är möjligt. Dessutom var planen att ha slutförvaren klara vi denna tidpunkt så att vi inte skulle behöva utöka mellanlagret för det använda kärnbränslet, säger Ulrika Wretås.

Kommer ni verkligen att stänga reaktorerna om regeringen inte fattar beslut om slutförvarssystemet? 

–  Det är verkligen inget vi önskar, men det är så klart omöjligt för oss att ladda reaktorerna med nya bränsleelement om vi inte har någonstans att tillfälligt lagra det använda bränslet. Men det finns fortfarande tid att lösa frågan. Jag tror att samhället i stort skulle ha svårt att acceptera att vi tvingas stänga viktig elproduktion på grund av senfärdighet inom politiken, menar Ulrika Wretås.

Är det inte industrins ansvar att ta hand om avfallet?

–  Jo, och det ansvaret tar vi. Kärnkraftsindustrin i Sverige har utvecklat en säker metod för att hantera avfall från kärnkraftverken på ett ansvarsfullt sätt och även säkerställt en fungerande finansiering. Inget annat energislag tar ett sådant fullständigt ansvar för hela sin livscykel.- Nu är det upp till politiken att skapa förutsättningar för oss att kunna kombinera en ansvarsfull hantering av kärnavfall, och samtidigt upprätthålla en kontinuerlig och stabil elproduktion. 

Men regeringen måste väl bedöma om slutförvarsmetoden är säker?

–  Strålsäkerhetsmyndigheten har granskat och godkänt metoden. Mark- och miljödomstolen har bedömt miljöpåverkan och kommunerna har godkänt platserna. Nu finns alla yttranden som regeringen behöver för att fatta beslut om det svenska slutförvarssystemet.

–  Det känns inte rätt att politisera hur vi avser att hantera vårt gemensamma kärnavfall, en metod som expertmyndigheterna i både Sverige och Finland har accepterat. Och det kan inte vara rätt att försöka stoppa elproduktion med kärnkraft, genom att förhindra en lösning på slutförvaret av avfallet, avslutar Ulrika Wretås.