Malmö,
01
December
2021
|
13:43
Europe/Amsterdam

Thea utvecklar framtidens kärnkraft i Sverige

Thea Lyseid Authen är något så sällsynt som doktorand i kärnkemi vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg. Hon forskar på återvinning av kärnbränsle – vilket skulle revolutionera kärnkraften fullständigt genom att göra det använda bränslet väsentligt mindre farligt och förvandla kärnkraften till en cirkulär energikälla.

Vi fångar Thea efter dagens akademiska aktiviteter i ett dimmigt Jülich i Tyskland där hon för närvarande är på utbyte från Chalmers. 

Att studera kärnteknik som tonårsrevolt

Från början kommer Thea från den norska västkusten, närmare bestämt det lilla samhället Kopervik där man tvärsöver Boknafjorden kan ana Stavanger vid horisonten. Längre västerut är svårt att komma i Norge, och på andra sidan Nordsjön ligger Skottland på inte så mycket längre håll än avståndet mellan Kopervik och Göteborg.

Alla som har vistats ute i havsbandet någon längre tid vet att klimatet där är skoningslöst. Salta vindar pinar hus och byggnader året om, och under vintern tränger sig en fuktig råkyla in överallt. Det är med andra ord en extrem miljö. Det är precis sådana miljöer som Norge har utvecklat en världsledande expertis i att bemästra. Den mest prestigefyllda och avancerade utbildning du kan gå i Norge, åtminstone på det tekniska området, är marinteknik. Till Norges motsvarighet till KTH och Chalmers, Norges Teknisk Naturvitenskaplige Universitet, eller NTNU, är konkurrensen om platserna hård.

Thea, som alltid varit väldigt intresserad av tekniskt avancerade saker, lät sig övertalas att söka till NTNU. Efter ett år fick hon nog och hoppade av. Delvis för att hon alltid kombinerat sitt teknikintresse med ett minst lika stort miljöintresse, och efter en färdig utbildning i marinteknik är olje- och gasindustrin en av de största arbetsgivarna.

– Jag hade egentligen tänkt flytta till England och läsa kärnteknik, men hela min familj var skeptisk till kärnkraft. När jag ändå till slut lämnade Norge efter året på NTNU var det lite av en tonårsrevolt. Jag ville gå min egen väg, och kärnteknik var det mest provocerande jag kunde välja att läsa. Samtidigt passade det bra ihop med mitt miljöintresse, jag ville hålla på med något som faktiskt kan bidra till att göra världen bättre.

Återvinning av kärnbränsle gör kärnkraften cirkulär 

Utbildningen hon sökte fanns på University of Leeds. Efter fyra år där fick hon erbjudande om att jobba på Sellafield, det brittiska kärnkraftkomplexet, men innan hon ens hann börja kom ett erbjudande om en doktorandtjänst vid Chalmers via Theas handledare i Leeds.

– När jag valde att studera kärnkraft undrade min familj var jag skulle få jobb någonstans. Norge är ju inget kärnkraftsland, även om det då fanns två forskningsreaktorer på IFE (Institutt for Energiteknikk). Men jag var ung och ville upptäcka världen. Nu prioriterar jag närheten till familjen högre, och då passar Göteborg bättre än England.

Varför vill man återvinna kärnbränsle? Thea förklarar, när man kör bränslet genom en reaktor en gång har man bara använt några få procent av energin i uranet. Om man återvinner och bryter ut fler radioaktiva element ur bränslet kan man använda det igen.

Förutom att man då får ut mer energi, vilket gör att det krävs väsentligt mindre gruvbrytning, klingar också den radioaktiva strålningen av mycket snabbare. Istället för att slutförvara bränslet i 100 000 år räcker det med cirka 1 000 år. Förvisso också en lång tidsperiod, men ändå mycket mer överblickbart inom ramen för mänsklig historia. 

Vi behöver fler kärnkraftsforskare

Förutom att Theas forskning är spännande väcks också frågan om hur det kommer sig att en ung person väljer att ägna sitt liv åt att forska kring något som politiken i både Sverige och Norge har bestämt inte ska vara en del av framtidens energisystem. Thea ser det inte på det sättet.

– Människor jag möter blir alltmer positiva till kärnkraft, både i Sverige och i Norge. När jag berättar för folk vad jag jobbar med får jag mycket mer positiva reaktioner idag än tidigare. Jag tror det hänger ihop med att det har blivit ett betydligt större fokus på omställning och koldioxidneutralitet.

Samtidigt finns det ett skriande behov av mer kompetens. Vid Chalmers är det cirka tio doktorander som håller på med kärnkraftsforskning, och vid KTH är det ytterligare några fler, men i relation till behovet är det långt ifrån tillräckligt. 

Politik och regelverk är viktiga för kärnkraftens framtid

Thea ägnar sig inte enbart åt de tekniska aspekterna av kärnkraft. Som aktiv i SKS – Sveriges Kärntekniska Sällskap, och som SKS representant i European Nuclear Society – arbetar hon också med att påverka de politiska och regulatoriska förutsättningarna för kärnkraften till det bättre.

– Vi har bland annat skrivit ett remissvar till EU:s Taxonomy for Sustainable Energy som vi också fått flera länder och kärnkraftsindustrin att skriva under, där vi argumenterar för att kärnkraften ska klassificeras som grön. Givetvis har gruvbrytningen av uran en stark koppling till hållbarhet. Därför arbetar jag för att det ska finnas tydliga miljökrav, oavsett varifrån i världen uranet kommer.

Om kärnkraften klassificeras som en grön energikälla ökar sannolikheten att investeringskapital attraheras till nya kärnkraftsprojekt. Det ökar chansen för att Theas forskning kommer till praktisk nytta för att möjliggöra framtidens cirkulära kärnkraft.

Theas berättelse är både häpnadsväckande och självklar. Häpnadsväckande, för vad är egentligen oddsen att en person från en norsk småstad långt från närmaste kärnkraftverk ska vara med och driva utvecklingen inom kärnkraften framåt? Självklart, för i dagens sammankopplade och globala värld är det snarare regel än undantag att de som tänker nytt och förändrar världen kommer från oväntade sammanhang.

Framtidens kärnkraft

Det är lätt att tro att all kärnkraft är en och samma sak, men i själva verket är det en rad olika teknologier som alla har en sak gemensamt, de bygger på klyvning av atomkärnor (fission) för att frigöra stora mängder energi. Dagens reaktorer, som tillhör den andra eller tredje generationen, är väsentligt mer tekniskt avancerade än den första generationen.

För fjärde generationens kärnkraft (Gen IV) finns krav på uthållighet och mindre mängd långlivat avfall. Gen IV finns än så länge endast på designstadiet. Samtidigt arbetar många aktörer nu med att använda de landvinningar som gjorts i utvecklingsarbetet med Gen IV i mer småskaliga reaktorer, så kallade SMR. SMR behöver dock inte bygga på fjärde generationens teknologi. Det är tvärtom vanligare att man bygger vidare på tredje generationen, men i en mindre och mer flexibel skala.