Så får vi den gröna omställningen att hända

Ett samtal med Malin Larsson, vd på Luleå Energi, Christoffer Falk, projektledare på Uniper, Carl Wangel, ansvarig för samhällskontakter på SSAB och David Högnelid, Strategi- och affärsutvecklingschef, Specialprodukter på LKAB.

Det normala på en fri och öppen marknad är att alla företag tävlar om medarbetare, kunder och finansiering i konkurrens med andra aktörer. Oftast fungerar det bra – men det finns situationer när förutsättningarna är sådana att samarbete blir en nödvändighet – och kanske till och med en konkurrensfördel. Luleås utveckling av ett grönt industriellt kluster är ett sådant exempel, med företag som SSAB, LKAB, ABB, Luleå Energi, Luleå Hamn och Uniper som samarbetar för en grön värdekedja. Ett samarbete där också de gröna industrierna Talga och Fertiberia medverkar.

Ett första steg mot att ställa om den del av energisystemet som inte är fossilfri redan idag. Då krävs ett nytt sätt att betrakta värdekedjor och branschgränser.

Unipers fokus i Luleå är projektet BotnialänkenH2. Det är den nya industri Uniper planerar att bygga i Luleå för att producera förnybart sjöfartsbränsle i form av eMetanol.Projektet är beroende av såväl tillgång till el, som biogen koldioxid och tillgång till hamnområdet. Det är här behovet av samarbete kommer in. Om alla inblandade parter hade suttit i sina hörn och enbart försökt maximera sin egen kortsiktiga nytta är risken stor att det inte hade blivit något alls av planerna som finns för det gröna industriklustret i Luleå. Men här ligger fokus istället på den långsiktiga nyttan – och att bidra till samhällskontraktet mellan medborgare, politik och näringsliv. 

I ett samarbetsprojekt av det här slaget krävs en koordinator. I det här fallet är det Luleå kommun och de kommunägda bolagen Luleå Energi och Luleå Hamn som har den rollen. 

Vilka är de olika aktörernas roller och ansvar inom utvecklingen av den gröna omställningen i Luleå, och hur kompletterar ni varandra? 

– Energibolagen skapar, genom utbyggnad av infrastruktur, förutsättningar för industrin att ställa om. Industrin tar tidigt med sig frågan gällande eventuella restenergier från processerna och Luleå Energi designar framtidens fjärrvärmesystem baserat på restvärme i samarbete med industrierna. Samarbetet skapar även förutsättningar för att se hur restprodukter hos någon part kan användas i processen hos någon annan. Det skapar möjlighet till optimering på många sätt, berättar Malin Larsson. 

Christoffer Falk fyller i. 

– I många fall representerar de olika aktörerna i samarbetet olika delar i samma värdekedja, vilket innebär att vi alla bidrar med viktiga pusselbitar för att åstadkomma den gröna omställningen av Sveriges industri. Uniper bidrar genom BotnialänkenH2-projektet med ett grönt bränsle för att etablera en fossilfri logistiklösning för de gröna produkter som kommer att produceras i bland annat Luleå och Boden. 

– Genom våra dialoger är vi överens om att ansvaret är delat. Vi kan inte förvänta oss att andra ska presentera lösningar för oss utan att vi själva är med och bidrar. Vi måste på ett konstruktivt sätt bidra till mer resurseffektiva processer och en accelererad grön omställning. Den enda vägen framåt är tillsammans, både mellan industrier men också med det samhälle som vi är en del av, avslutar Carl Wangel.

Vilka var de primära drivkrafterna bakom beslutet kring samarbetsmodeller så som Forum för gröna industrier och Luleåmodellen?

– Den primära drivkraften var att optimera elnätsutbyggnaden genom Luleå. Det fanns en hel del frågor kring detta så Luleå Energi samlade industrin, Vattenfall Eldistribution, Svenska Kraftnät och kommunen för samtal. Där framkom det tidigt att industrierna hade gjort väldigt grova uppskattningar gällande effektbehoven. Denna viktiga input har sedan energibolagen kunnat använda i optimering av elnätsutbyggnad och inte minst för utveckling av nya arbetssätt för anslutning till elnätet. Det som lyftes i Luleå har blivit en nationell fråga för det svenska energisystemet, berättar Malin Larsson. 

– I den stora omställningen i Luleå sker väldigt många industriprojekt parallellt och det innebär både utmaningar och möjligheter. Genom att samarbeta mellan aktörerna skapar vi bättre förutsättningar för att lösa och hantera gemensamma utmaningar och bildar en tydlig part mot berörda myndigheter för att gemensamt kommunicera våra behov, understryker Christoffer Falk. 

Det finns en lång rad aktörer som ska samsas om samma yta i Luleå hamn. Hur fungerar samarbetet och vilka är de största utmaningarna och möjligheterna? 

– Platsen vi delar – Luleå industripark - är trång, vilket även det är ett skäl till vårt industriella samarbete. Utan att ta in sin industrigranne i beräkningarna för framtiden finns en risk att omställningen på totalen kommer att halta. Frågor så som skalskydd, säkerhet, mobilitet, tillstånd och byggprocess ligger på agendan. Samarbetet kan på sikt bli en modell för fler omställningsgeografier i Sverige, till exempel hantering av de kumulativa effekter som uppstår när flera verksamheter etablerar sig på samma plats, förklarar Carl Wangel. 

– Den största utmaningen för oss som redan är etablerade och trafikerar malmbanan och skeppar ut våra produkter från hamnen är att omställningen inte får hindra befintliga flöden och värdeskapande. Det skulle inte vara utveckling. Att klara båda driften och omställningen samtidigt kräver samverkan mellan alla aktörer och myndigheter, adderar David Högnelid. 

Hur påverkas andra aktörer av er omställning och vilka restströmmar kan uppstå som en följd? 

– Utöver vår industriella omställning, behöver hela Luleås fjärrvärmesystem också ställa om då nuvarande produktion upphör när SSAB byter process från fossilt till fossilfritt. Det handlar om att tillvarata restströmmar och i detta fall handlar det också om restströmmar av fossilfri CO2 som kan få avsättning hos någon av industrierna i deras processer, förklarar Carl Wangel. 

– Luleå Energi har avsiktsförklaringar skrivna både med Uniper och SSAB gällande restenergier. Samtliga parter har för avsikt att försöka nyttja avsevärda mängder av den restvärme som genereras i produktionsprocesserna. Detta skapar förutsättningar för att värma stora delar av Luleå med restenergi. Det är unikt och fantastiskt bra. Alternativet är i många fall uppvärmning med el och det skulle utmana ett i framtiden än mer belastat elsystem, avslutar Malin Larsson. 

Fyra perspektiv från fyra företag på ett samarbete som har potentialen att transformera Luleås industriella framtid och bli en modell för samarbeten på fler platser i landet.