Energiåret 2024
Säkerhet och klimat går hand i hand
EU och Sverige måste orka hålla fokus på energiomställningen även om omvärlden är orolig. Energiomställningen är nödvändig för att möta klimatkrisen, men den skapar också ett större oberoende och stärker därmed Sveriges säkerhet. Vi behöver förbättra elberedskapen och investera i ett mer robust elsystem – som i sin tur kan motverka den höga prisvolatilitet som elkonsumenterna har genomlidit de senaste åren.
Rysslands anfall mot Ukraina skapade en energikris även i Europa. Många länder på kontinenten använder naturgas som en viktig energikälla, inte minst Tyskland. När Ryssland ströp gasleveranserna till EU var det ett påtryckningsmedel ämnat att skada beslutsamheten och enigheten inom EU. Istället för eftergifter har svaret hittills varit det motsatta. Idag är det europeiska beroendet av rysk gas väsentligt reducerat.
Lösningen på gaskrisen handlade både om att påskynda energiomställningen, och om att hitta alternativa gasleverantörer. Ett exempel på detta är Wilhemshaven, Tysklands första LNG-terminal som Uniper byggde och lanserade i december 2022 efter enbart tio månader och som står för 6 % av gasförsörjningen till Tyskland. Redan i augusti i fjol nåddes målsättningen om 90 procents fyllnadsgrad i EU-ländernas gaslager, och i november var de fyllda till 99 procent. Motsvarande siffra 2021 var 73 procent.
Att en av Sveriges viktigaste exportmarknader får fast mark under fötterna är väsentligt. Det skapar stabilitet för den svenska exportindustrin. En tryggad tysk energiförsörjning minskar trycket på den svenska elmarknaden. Denna har tidvis varit mycket ansträngd, inte minst på grund av stora exportflöden till bland annat just Tyskland.
När stora länder behöver fler fossilfria resurser för sin klimatomställning vänds blickarna ofta norrut, mot Sverige och Finland. Det pressar i sin tur den svenska industrin som är beroende av konkurrenskraftiga priser på elen.
Detta sätter fokus på en fråga som är avgörande för vilken typ av ekonomi Sverige ska vara i framtiden. Ska vi förädla våra råvaror till avancerade produkter, eller ska vi exportera malmen, elen och skogen för någon annan att förädla? Svaret kan tyckas enkelt, men om vi ska lyckas utveckla våra styrkor behöver vi ta ett stort kliv i både tempo och omfattning vad gäller utbyggnad av den fossilfria elproduktionen. Vi måste också förenkla tillståndsprocesser, förbättra kompetensförsörjningen och skapa långsiktiga spelregler som sammantaget stärker Sveriges konkurrenskraft för industrin.
Under 2024 kommer mycket av diskussionerna handla om hur näringsliv och samhälle kan samverka för att skapa en realistisk färdplan för en snabbt utbyggd elproduktion, både på kort och lång sikt. Det kommer också att höjas röster som ifrågasätter realismen i utbyggnadsplanerna. Till dem vill jag säga att Sverige faktiskt har genomfört snabb utbyggnad av elproduktionen tidigare. Kärnkraftsproduktionen gick från 2 till 67 TWh mellan 1974 och 1986. Vindkraften gick från 1 TWh 2006 till 33 TWh 2022, och solkraften ökar nu med ungefär en halv TWh om året. Så – det är inte en fråga om det är möjligt, utan om hur vi kan åstadkomma en tillräckligt fokuserad satsning i en delvis annorlunda regulatorisk miljö.
Det är hela vårt energisystem som behöver ställas om. Vi kommer att se nya typer av samarbeten mellan aktörer – ofta i olika branscher. Vi själva arbetar exempelvis tillsammans med Perstorp inom ramen för Project Air, där vi med hjälp av vätgas ska producera fossilfri metanol, en helt avgörande komponent för att kunna producera fossilfria kemikalier – kemikalier som ingår i stort sett alla produkter som finns.
Alla prognoser pekar på att elektrifieringen av fordonsflottan fortsätter under 2024. Under fjolårets första elva månader nyregistrerades 100 697 nya elbilar, en dubblering jämfört med samma period 2021. För tyngre transporter, framför allt till sjöss samt för flygtrafiken, krävs andra lösningar. Där jobbar vi på Uniper med flera olika projekt. I SkyFuelH2 i Sollefteå ska vi kombinera restprodukter från skogsindustrin med vätgas för att producera flytande och fossilfritt flygbränsle. I BotnialänkH2 i Luleå är planen att utveckla en regional vätgashubb, samt producera fossilfritt fartygsbränsle. På så sätt kan det fossila stålet från norra Sverige nå hela vägen till kunderna på kontinenten utan fossila koldioxidutsläpp.
Det vi bygger nytt ska vara bättre än det vi redan har. Det kan handla om en renare och säkrare arbetsmiljö, eller om produkter som inte bara är klimatvänliga, utan också tystare och mer bekväma. Så skapar vi större värde. Brett stöd för omställningen uppnås endast om alla hållbarhetsdimensioner är uppfyllda. Det miljömässiga måste gå hand i hand med det ekonomiska och det sociala. Också detta tror jag att vi kommer att få se mer diskussioner om under 2024 och framåt.
Det finns olika uppfattningar om vilken roll staten ska ta i omställningen. En rimlig väg framåt är att förhålla sig agnostiskt. Vissa samhällsviktiga satsningar är till sin natur så riskfyllda att det krävs någon form av riskdelning för att de ska komma till stånd – men i slutändan är det genom konkurrens mellan företag på fria och transparenta marknader som de bästa idéerna kan förverkligas. Därtill kommer att den långsiktiga politiska viljeinriktningen kan bli tungan på vågen när företag beslutar om vilka länder man ska investera i, inte minst i ett läge där hela Europa spänner musklerna för att kunna konkurrera med USA och Kina.
Målen är högt ställda, vilket kräver att alla aktörer agerar kraftfullt var och en för sig, men att vi också identifierar områden där helheten blir större än summan av delarna. Inte heller på energiområdet är ensam stark.
Johan Svenningsson,
VD Uniper Sverige