Ulrika banar väg för framtidens kärnkraft

Sveriges viktigaste jobb?

Ulrika Wretås är idag ordförande för Sveriges Kärntekniska Sällskap. Dessutom projektleder hon nedmonteringen av de stängda kärnkraftsreaktorerna Oskarshamn 1 och 2, samt Barsebäck 1 och 2. Det är inte ett jobb man sätter i händerna på vem som helst. Vid sidan av bygget av slutförvaret för använt kärnbränsle är nedmonteringen av kärnkraftverken den sista pusselbiten i kärnkraftens livscykel, en pusselbit som också bevisar att kärnkraften är en hållbar energikälla. På så sätt är det också ett jobb som banar väg för nästa generations kärnkraft.

När en äldre reaktor är permanent stängd är det i princip fritt fram att börja bygga en ny kärnkraftsreaktor. Frågan är då vilken typ av kärnkraft som kan vara aktuell. På senare tid har det talats allt mer om SMR – Small Modular Reactors – som ett möjligt nästa steg för kärnkraften. Och det är inte så konstigt att allt fler börjar titta på SMR. Förmågan att långsiktigt och stabilt producera stora mängder fossilfri el, och det till en lägre kostnad än den traditionella kärnkraften är en attraktiv egenskap.

Vad är poängen med SMR?

En viktig poäng med en SMR är just flexibiliteten, och att den mindre skalan gör det möjligt att använda den på andra ställen än de traditionella, kanske till och med där det helt och hållet saknas ett utbyggt elnät. Ulrika berättar entusiastiskt om en resa hon gjorde häromåret.

– Jag var på ett studiebesök hos Ontario Power Group i Kanada. Avstånden i Kanada är enorma, och i deras upptagningsområde finns många avlägsna byar långt från elnäten. I nuläget har de dieselgeneratorer, men om man ersätter dem med en SMR slipper man både lokal och global miljöpåverkan. Det krävs dessutom minimalt med underhåll – de kommer färdigladdade och producerar sedan el utan att behöva nytt bränsle under hela sin livstid på flera decennier. 

Finns SMR redan idag?

Även i andra länder tänks det i samma banor som i Kanada. Faktum är att Ryssland redan har byggt två SMR:er som man har placerat på ett fartyg – Akademik Lomonosov – för att kunna förse staden Pevek i nordöstra Sibirien med el och värme. Reaktorerna är totalt på 70 MWe – vilket räcker för att producera uppemot 600 GWh el varje år, motsvarande det årliga behovet för mer än 20 000 eluppvärmda villor.

Inte mest känd – men kanske mest relevant

Sveriges Kärntekniska Sällskap är inte en av Sveriges mest kända föreningar, men just nu kanske en av de mest relevanta. Föreningen har sedan 1950-talet arbetat för att främja utvecklingen av den fredliga kärntekniken. Kärnkraften är det största kraftslaget i Europa och det näst största fossilfria kraftslaget globalt. I takt med att andelen icke-planerbar elproduktion ökar får det en allt viktigare roll för hela elsystemet. Att leda SKS under denna period av intensiv omställning är inte heller det ett jobb för vem som helst.

Med passion för världens mest avancerade vattenkokare

Vem är då Ulrika Wretås?

Efter att ha bott utomlands under hela grundskoletiden lockade en yrkesbana som ingenjör, kanske inspirerat av Ulrikas pappa som arbetade vid Sandvik. Av de många inriktningar som finns att välja mellan valde Ulrika att läsa till Bergsingenjör vid KTH. I utbildningen ingick mycket materialteknik, vilket kommit väl till pass för förståelsen av komplexiteten och utmaningarna som finns både vid drift och rivning av kärnkraftverk.

– Jag började på OKG 1998, där jag fick jobba med säkerhetsanalyser. Sedan har jag jobbat mycket med planering inom både underhåll och riskhantering – jag räknade nyligen efter och insåg att jag sedan 1998 har haft 17 olika tjänster hos samma arbetsgivare.

Av detta kanske vissa drar slutsatsen att Ulrika är väldigt lojal med sin arbetsgivare, men när man lyssnar på henne förstår man snabbt att det i ännu högre grad handlar om en passion för kärntekniken. Ulrika berättar vidare.

– Kärnkraft är en häftig teknik. Vi kokar vatten, men på ett väldigt speciellt sätt. Hela spektrat av ingenjörskonst finns med. Även på en SMR finns samma bredd. Jag var tidigare mer fokuserad på enskilda delar av tekniken, men idag är kärnkraftens roll i hela elsystemet mer intressant för mig. Tyvärr handlar debatten alltför ofta om enskilda problem istället för helheten. 

Intensiv utveckling av SMR i världen idag

Och den helheten handlar om att bygga ett elsystem som både är fossilfritt, konkurrenskraftigt och stabilt. Den största utmaningen för det svenska elsystemet är inte att göra det fossilfritt – det är det redan – utan att det behöver växa och samtidigt kunna integrera stora mängder ny elproduktion som inte bidrar med stabilitet till elsystemet.

– I och med att elbehovet ökar när alla skaffar elbilar och vi ska börja tillverka fossilfritt stål måste vi ändra strukturen på elsystemet. Produktionen behöver komma närmare användningen. Då är det bättre att bygga SMR än att bygga stora kraftverk. SMR är dessutom billigare än de stora kärnkraftverken. Utvecklingen går mycket snabbt och det finns uppemot 100 olika SMR-typer på olika håll i världen, varav lite drygt ett dussin kommit långt i utvecklingen och några redan har gått in i konstruktionsfas. 

Fortfarande hinder på vägen till en första SMR i Sverige

Den snabba utvecklingen av SMR låter ju mycket positiv, men vad är då de främsta hindren för SMR även i Sverige? Ulrika har svar även på detta.

– Det största hindret för SMR idag i Sverige är tillståndsprocessen. Själva kärnan i en SMR är att den ska kunna serietillverkas. Då behöver man licensiera utifrån reaktortyp istället för varje enskild anläggning. Dessutom är det idag förbjudet enligt lag att bygga kärnkraft på andra ställen än i Oskarshamn, Ringhals och Forsmark.

Inget av detta är omöjligt att ändra på, men då uppstår frågan varför Sveriges energipolitiker borde prioritera det. Det finns ju trots allt mer närliggande problem att lösa.

– För mig är det uppenbart att vi måste fokusera på det mest omedelbara problemet – och det är koldioxidutsläppen. Man kan också titta på FN:s mål för hållbar utveckling och se en tydlig koppling till energi i vart och ett av målen. Vi har helt enkelt inte råd att välja bort något fossilfritt kraftslag.

Med detta lämnar vi Ulrika att fortsätta sitt arbete att bana väg för framtidens kärnkraft, både rent fysiskt genom att riva de gamla kärnkraftverken, och genom att sprida information och kunskap.